Vi parkerar bilen någonstans i skogen norr om Sandviken
och kliver rakt in i tidig svensk medeltid, kanske är det
vikingatid.



En liten bäck porlar stilla, den driver i långsam takt ett stort
vattenhjul av trä. Vattenhjulet är kopplat till två stora blåsbälgar
av läder som pumpar luft in i en smältugn som ligger begravd i grus.



Det enda som syns är ett runt litet hål kantat av sten, flammorna
dansar trolskt i blått och orange i hålet. Här smälter man rostad
rödjord till järn.



Männen rör sej som skuggor runt det glödande hålet, vaktar på elden
som smälter malmen, makar i lite mera träkol för att smältan ska bli givande.
Kvinnor och barn skymtar i dunklet.



Så är det dags, den färdigsmälta malmklumpen dras brinnande upp ur
blästerugnen med hjälp av långskaftade tänger. Slängs på en hög kubbe
av trä där en man står beredd med en stor träklubba och börjar bulta malm-
klumpen till en fyrkant medan de öppna flammande lågorna långsamt slocknar.
Näste man tar vid och den glödande malmklumpen slängs snabbt
över på ett städ för att bultas till en fast liten tacka av järn.



Järn som kan smidas till jordbruksredskap, till knivar, svärd och hjälmar
för att säljas i trakten. Eller under sjöresan läggas som ballast i dom
lätta skeppen när Gästriklands vikingar och handelsmän drar iväg på
nästa handelsresa med just detta järn som en av de mest efter-
traktade handelsvarorna.



Resor som i forna tider kunde gå över Östersjön till dom finska och baltiska
kusterna, ibland vidare på dom breda ryska floderna ända ned till Svarta havet...

Jag håller andan. Det här är otroligt, det är som att med ett steg färdas tusen år
tillbaka i tiden, till den tid då Gästrikland var en av dom rikaste trakterna i Svea rike
just på grund av den lokala förekomsten av myrmalm.

Vi guldgrävarna är inbjudna för att visa hur man gör när man vaskar guld, och
jag är helt tagen av vad jag ser framför mej. Det är så äkta, det är så genuint,
det är så hundra gånger bättre än andra platser jag sett, där man försökt
återskapa genuina miljöer för smide och järnframställning. Själva atmosfären
är äkta, det här är ingen pastisch i en hembygdsgård där man kan köpa glass
och spunnet socker bredvid smedjan...



Den röda jorden
Malmen som används kallas limonit innan den rostats på vedbål för vidare bearbetning.
Efter rostningen har den blivit magnetisk och kallas magnetit - något som är välkänt
för alla guldvaskare eftersom vi brukar kalla det svartsand.



Myrmalm är styckegods men sådan har vi inte hittat, berättar en av eldsjälarna,
vi använder rödjord istället, som är en rödfärgad järnhaltig jord från myrens
låglänta ytterkant. Den har fått sin röda färg av det järn som fällts ut i jorden
då myrens sura vatten långsamt strömmat genom marken.

Om limonit kan man läsa mer bl.a på sid 128 i Bonniers naturguide för bergarter och mineral.

Denna icke magnetiska rödjord lufttorkas först och rostas sedan på rostbål
då järnmalmen reduceras i ett första steg. En kemisk reaktion sker och malmen
blir magnetisk.

Denna rödjord användes också i forntiden< som ett mycket starkt pigment,
starkt också i andligt, mystiskt hänseende. Man blandade rödjorden (ockra) med
djurfett och fick ett pigment som är praktiskt taget omöjligt att tvätta bort,
denna kraftiga röda färg försvinner bara om den nöts bort.

Man strödde också ockran i gravar i begravningsceremonier och dagens arkeologer
hittar lager av detta pigment vid utgrävningar.

På andra sidan Hälltjärnssjön finns en forntida slaggvarp som kol-14-daterats,
2000 år gammal! Man daterar det inneslutna kolet i slaggen, eftersom bara organiskt
material kan dateras med denna metod.

Järnriket i Gästrikland
Eldsjälarna själva är lite mera prosaiska, dom har arbetat med Hälltjärnsprojektet
sedan 1992 och är vid det här laget rätt vana vid att bli beundrade. Deras historiska
och arkeologiska intresse är basen i projektet, två av eldsjälarna är Catrine Tangen
och John Tangen.



Många av idéerna till projektet har kommit från två äldre bergsmän i trakten,
nu bortgångna, som frikostigt delat med sej av sin kunskap om gamla tiders
malmhantering inom Järnriket i Gästrikland.

Catrine började sin yrkesmässiga bana som industrielektriker och reparerade
valsverk och andra större maskiner i tung stålindustri i Sandviken, trots sin pappas
våldsamma protester mot en så hård och mansdominerad arbetsmiljö. Hennes
yrkeskunskaper plussade med studier i historia, arkeologi, datahantering
och webdesign ger en förträfflig bas för projektet.

Catrine har även smyckeframställning som hobby, också den värd beundran.
Vid blästerdagarna i Hälltjärn hade hon en smyckesutställning se: www.ziddharta.se



Hälltjärn är inget arrangerat hembygdsmuseum, det bara ÄR.
Brännugnen, vattenhjulet, platsen där man bränner den röda jorden
tillsammans med träkol som tagits fram i egna milor. Tjärdalarna,
kolbottnarna, kolarkojan och andra byggnader, timmerstugan
nere vid tjärnen, alltihop bara ÄR.



Dom långskaftade stekpannorna där man steker kolbullar över öppen eld,
serverade med lingonsylt. - Jamen vaddå, jordgubbssylt??????
Hallå där, det var ett stilbrott!!!!

Genuin miljö
Jag ser för min inre syn en busslast tyska turister anlända till Hälltjärn, följda
av en annan busslast japanska turister, små nätta damer i dräkt och lackskor
med klack. Alla blixtrar med sina kameror, de tyska manliga turisterna nosar
intresserat på vattenhjulet och den öppna elden, japanerna ser mest förvån-
ade ut. Dom tittar på kolbullarna, på dom långskaftade stekpannorna över
den fräsande elden och lingonsylten, men ingen törs smaka.

Efter 30 minuter åker allihop igen i sina stora turistbussar,
"sehr interessant", säger tyskarna.

Nä, det är nog inte så det är tänkt.
Hälltjärnsprojektet med sina drygt hundra medlemmar är till för dom som är
genuint intresserad av järnframställningen och dess historia och bjuder
på en magiskt spännande upplevelse.

Åk dit!



Och beundra eldsjälarna inom svensk gammaldags järnhantering på plats,
den som en gång gav grunden för hela Svea rikes välstånd. Blästerdagarna
körs alltid andra helgen i juni och september. Hälltjärnsprojektet är en natur-
park som är öppen året runt för vem som helst, som vill komma ut i skog och
mark, med eller utan picknick korg. Så åkt dit! (Men akta er för dom farliga
gräsänderna vid den vackra lilla Hälltjärnssjön, dom går till attack mot
matkorgen om ni vänder ryggen till! ;)

Vaskränna nästa gång
Det var jätteroligt att demonstrera guldvaskning i den här miljön, intresset
var väldigt stort. Guldgrävarkompisarna Hasse "Stålis" och Bernt hade byggt
upp en vaskbalja i lagom höjd på truckpallar och det fungerade suveränt,
särskilt besökande barn var väldigt intresserade. Bernt hade hämtat grus
från ett grustag i trakten som också är intressant. Det gav svartsand i
varje vaskpanna, möjligen också microguld.



Måste undersökas närmre när det blir vår igen! Hasse "Stålis" och Bernt
lovade att göra en vaskränna nästa gång vi kommer dit och med misstanke
om guld i trakten kommer det verkligen att bli spännande!!

Guldvaskare: Vivica Grantén, Hans Stålhammar och Bernt Hardemalm var där,
Vivica Grantén skrev reportaget!

Catrine Tangen informerade och fotograferade.